-En förödmjukande berättelse
Det hände i måndags, jag hade precis ringt min pappa för att berätta den makalösa nyheten att jag ska se New York Dolls i sommar, och jag gick där i mitt lyckorus i solskenet.
Jag var påväg hem till Cassie för fika och skvaller och bebis mys.
Jag cyklade på vägen men när jag kom fram till Bolmstavägen tänkte jag att det var säkrast att ta mig upp på trottoaren. Så jag gjorde en sväng, det hela gick gudomligt sakta för att jag såg att det var chechpe halt.
Det gick så sakta så jag nästan stod still, men så plötsligt så slant framhjulet till, och jag ligger på marken.
Smärtan i mitt högra knä och högra hand var fenomenal, det första jag tänkte va, börja inte gråta nu, men jag ville verkligen. Jag kände hur tårarna brände innanför ögonlocken och var nära på att svämma över när jag blundade.
Sen kom den delen i ett pinigt fall när man generat ser sig omkring och tittar om någon såg mig, det är en fasansfullt skede, för man vill inte ligga på maken förläng, och vad skulle man göra om någon faktiskt såg mig?
Vad jag såg så såg ingen mig och jag ställde mig upp, sopade av mitt bultande knä och tog upp min cykel och gick en bit innan jag hoppade upp på min cykel igen.
Hela denna berättelsen utspelar sig på max två minuter, men troligen mindre. Det var super längesedan som jag trillade handlöst och faktiskt slog i marken, jag halkar till lite då och då men det är väldigt längesedan jag faktiskt trillade i kull.
Det var fasansfullt och nu har jag ett nlåmärke som sträcker sig över hela mitt vänstra smalben, det gör fortfarande jätteont, sådär så att man nästan skäms fortfarande.
Jag var bara tvungen att berätta, NOG
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar